När jag, på grund av min kärlek till temat, köpte min första startbox till Monsterpocalypse var mina förväntningar egentligen inte särskilt höga. Jag räknade med ett på sin höjd mediokert skirmishspel, kryddat med några extravaganta specialattacker och charmiga plastfigurer. Idag är jag osäker på om Privateer Press gjorde ett misstag i att inte utveckla Monsterpocalypse till något som liknar ovanstående, då spelet - i egenskap av samlarfigurspel - säkert hade sålt mer då.
    Istället visade Monsterpocalypse vara ett av de mest unika och genomtänkta spel jag kört, en hybrid av taktisk krigsföring, resurshantering och... fribrottning! De flesta spel har, när allt kommer omkring, ett ganska utbytbart tema, framställt mer genom text och illustrationer än med passande regelmekanik. (Euphrat & Tigris, jag tittar på dig!) Även när man försöker väva in temat i själva reglerna stannar det oftast vid beskrivande effekter och egenskaper. Det spel som i min erfarenhet tidigare lyckats bäst på detta område, War of the Ring från Fantasy Flight Games, har i Monsterpocalypse fått konkurrens.

Nu till huvudattraktionen.

Spelet inleds med att båda spelarna ställer upp varsitt monster, understött av en reserv av femton utvalda stridande enheter. Enheterna är i princip oändliga, och återgår till reserven när de förstörs, men monstren är det inte. Istället har varje monster, i enlighet med otaliga filmer på temat, två skepnader. Den första startar de spelet med. När den förintats återuppstår monstret i en ny skepnad, oftast kraftfullare än den första. (Det går även att skifta med flit, under vissa omständigheter.) Målet är att besegra motståndarens båda skepnader innan denne gör det med dina. Förutom ovanstående pjäser kan varje spelare medföra upp till tolv byggnader. Byggnadernas roller i spelet är, utan inbördes ordning: terräng, kraft, ätbara, globala egenskapsutdelare samt vapen, och det finns ett stort antal att välja mellan. Spelarna turas om att placera ut byggnaderna på spelkartans husgrunder (som även de finns i ett tjugotal varianter), men när de väl står på planen är de neutrala, och deras olika egenskaper tillfaller den spelare som slukar eller säkrar dem, oavsett vem som ursprungligen satte ut dem. När de byggnader som får plats är utplacerade sätter spelarna ut sina monster, och partiet börjar.

Att gå igenom spelreglerna i detalj är omöjligt i en sån här artikel, men i stora drag bygger spelet på särskilda tärningar. Dessa tärningar fungerar som markörer för handlingspoäng, och kastas förhållandevis sällan. När en tärning ”förbrukats” av monstret flyttas den till enhetssidan, och måste användas av någon enhet innan den kan användas av monstret igen. På så vis får både monster och mindre trupper sin plats i rampljuset, och man undviker att någon av parterna överskuggar den andra. Dessutom har enheterna en hel del uppgifter som inte kan utföras av monstret, såsom att säkra byggnader för att ge den egna sidan olika specialegenskaper. Monstren i sin tur är utrustade med attackegenskaper som vida överstiger enheternas, och kan dessutom utföra ett stort antal olika så kallade power attacks – på ren svenska fribrottartrick. Dessa sträcker sig från kast av fiendens enheter mot valfritt mål, ödeläggande nedtrampningar, body slams och kast av fiendens monster. För största effekt bör dess skicka motståndaren in i en eller flera byggnader, gärna eldfängda. En stor del av skickligheten i spelet ligger i att alltid ha ögonen öppna för möjligheter till dessa förödande anfall, samt att själv akta sig för att lämna en öppning för desamma. Det dröjer sällan länge innan staden är ersatt av brinnande infernon och söndersmulade husrester, och spelet är visuellt mycket tilltalande.

Så varför spelar inte alla Monsterpocalypse?

Trots sina stora förtjänster finns det ett antal problem i ekvationen. Inte i med själva spelet, utan snarare i hur PP valt att marknadsföra det. De som köper ett par startset och tror att man, som i andra samlarspel, ska kunna spela och få en bild av den större helheten, blir gravt besvikna. Med sina ynka två hus och fyra enheter, samt (som salt på såren) slumpmässigt utvalda monster är grundboxen allt annat än tillräcklig. Spelet är i praktiken designat för att man som minst köper en hel låda boosters, om så bara för att få ihop sina tolv hus. Dessutom kan spelet till en början vara mycket förvirrande, då små ikoner istället för beskrivande text används för att markera egenskaper på modellerna, och det blir ett fasligt bläddrande i referenshäften under de första partierna. Det sista problemet, vilket kan låta larvigt, är att spelet är för bra designat. Spelare som letar efter det perfekta draget kan lätt sitta i uppemot en timme i viktiga lägen, bara för att försäkra sig om att de begrundat alla möjligheter. Analysparalys är ett befogat begrepp här, och om man inte aktar sig kan partier svälla ut till fem, sex timmar.

Det finns förstås lösningar på dessa problem, åtminstone till en grad.

Det första man måste göra är att sluta betrakta Monsterpocalypse som ett lättsamt samlarspel och börja se det som ett regelrätt figurspel, med det engagemang och de investeringar som följer. Så fort man nått den kritiska punkten av fyra, fem spelare blir det betydligt billigare, då man snabbt byter till sig det man behöver. Spelet innehåller heller inga galet sällsynta modeller, utan spridningen är ganska jämn. När man väl börjar spela är det sedan viktigt att tänka på tiden. Jag spelar inte utan schackklocka numera, men bara en enkel timer kan räcka för att få lite eld i baken. Detta är förstås inget man bör göra de första gångerna, men då får man också räkna med långa partier.

När man väl kommit igång med spelandet har man ett fantastiskt spel att sätta sig in i. Mångfalden av monster, enheter och hus är stor, och vid det här laget finns det antagligen ett monster för alla, oavsett om man dras till klassiker som jätteödlor, apor eller insekter; SF i form av robotar och marsianska erövrare, eller publikfriare som *host* The Lords of Cthul. Spelets schacklika djup tar lång tid att loda, och de tolv faktionerna är förvånansvärt balanserade. Det vore synd om den här pärlan föll i glömska på grund av dålig marknadsföring, och jag hoppas den här artikeln kan väcka intresse.

Vi ses i ruinerna!